Det finns så självklara kärleksobjekt i mitt liv. Barnen, främst av allt. Jag är hela tiden, varje dag, medveten om min kärlek till dem. Den är så närvarande och tydlig. Och visst vet jag även vilka de andra människorna i livet som jag tycker om är. Det är ju inte som att man glömmer nån! Men i grå vardagslunk, så kan det liksom..... blekna, är inte riktigt rätt ord, men ni förstår ungefär.
Så ibland händer det nåt, inuti, eller utanpå, som gör att det blir knivskarpt tydligt igen. Mamma och jag talade om livet en hel del i helgen ( vi tenderar att göra det! ). Bla om hur 'backad' man känner sig. Hon pratade tex om hur hon var ganska ensam som vuxen för oss, när vi växte upp. Och det är ju inget jag inte vet, eg. Jag var ju med! Men då inser jag hur annorlunda mitt liv är. Jag har fullt av pålitliga, trofasta och fina människor runt mig!! Familj och vänner, med olika 'syften' och olika relationer, men med det gemensamt att de utgör mitt starka, trygga nät. Det är obeskrivligt skönt att inse det. Jag är så tacksam över er, allihop!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar