Igår mellan sjukhuset med Kerstins öron och jobbet återvände jag snabbt hem för att hämta mobilen, en kopp kaffe och ett toabesök. Det är en mycket märklig känsla tycker jag, att komma hem mitt på dan, när huset egentligen är tomt. Det känns som hemmet inte riktigt är mitt och att jag smyger runt som en betraktare i den här familjens hem. När de som ska leva i rummen inte är där får tingen möjlighet att breda ut sig och man ser det som är vårt liv på ett annat sätt. Och jag blir alldeles varm och glad över att det är MIN familj, den här som bor där.
Så nu vet ni vad det är fråga om om man efter min bortgång börjar känna sig "iakttagen" i mitt hus. Då har jag fel om hur tillvaron är utformad och har blivit ett snällt vakande spöke! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar