Efter tretton år ihop är det många, många saker som mist sin initiala charm hos den man lever närmast. Mycket som kan störa och skava. Och till vardags kan det där bli så stort och irriterande. Jag kan tänka ibland att det hade varit lättare att leva ensam. Och på vissa sätt kanske det är sant.
Men så idag lämnade jag av min man vid den buss som ska ta honom bort från mig, till en annan del av världen. Tio långa dagar ska vi vara ifrån varandra, med dålig telefontäckning och fulla scheman, var och en på sitt håll.
Jag är verkligen inte den 'snyftiga' och osjälvständiga i dom situationerna. Bra kvinna reder sig själv och jag vet att jag klarar mig och barnen utmärkt. Dessutom önskar jag av hela mitt hjärta honom att få uppleva de saker han vill, även utan mig. Och helt ärligt så är det lite skönt när ingen rör till i mitt hem, eller rubbar mina cirklar.
Men inte för en enda sekund väger det upp tomrummet som finns bredvid mig här i kväll. Det är för tomt i soffan, för tyst vid tandborstningen; inga fåniga kommentarer eller godmodiga gliringar, inget småprat innan lampan släcks, ingen annans kroppsvärme mot ryggen när man ska sova och ett gapande hål bredvid mig i dubbelsängen. Kort sagt, jag längtar efter min man. Min slarviga, hetsiga och envisa man. Jag saknar att han får mig att skratta. Jag saknar hans små 'ljud' när han inte har nåt egentligt att säga, och hans klapp i nacken när han passerar 'min' soffa på väg från köket. Hans närvaro, helt enkelt.
Det är väl det som tretton år tillsammans gör med en. Min själ har liksom vuxit ihop med hans. Att han finns där är lika självklart som att jag gör det, nästan. Och det är ju den största tryggheten som gives. Att höra ihop med någon, så där helt och totalt. Även om han slänger sina kläder precis överallt i huset och har väldigt svårt att vakna i tid på morgonen. Och någonstans är ju det i sig en skön känsla. Att han finns, att han fattas och att jag saknar honom. Och att han kommer tillbaka, snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar