Snor en gammal rubrik av underbara Clara och skriver på samma tema. Igår fick jag ett samtal mitt i fikan på jobbet på fm. 'Hej! Hjalmar har sprungit in i en stolpe. Han har en stort bula i huvudet och känner sig inte pigg'.
Särskilt rädd blev jag inte, men det var ju bara dricka upp kaffet, stänga av datorn och åka och hämta. Och när jag rullade in på skolgården kände jag den där känslan. Att det är JAG som får vara hans mamma! Jag minns väldigt väl hur det kändes när mamma kom när man var liten och sjuk (var för feg för att nånsin skada mig! :-)). Och nu är det jag som kommer. Jag som får ge tröst och trygghet. Jag som får sitta i soffan och förhöra mig om huvudvärken. Jag som åker och köper synd-om pizza. Det är klart att med det kommer att otroligt ansvar. Jag har ju hans väl och ve i mina händer. Hade det inte gått så bra som det gick hade ansvaret för att hjälpa honom vilat på mig. Men tyngden av det vägs så lätt upp av lyckan i att få vara; den som älskar mest!
Buckligt barn! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar