Jag har en stabil, okonstlad och duktig tonårsdotter. En trohjärtad och snäll son. Och så en yngsta. En som jag inte vet hur hon blev som hon blev. Fantasifull, snabb, kreativ och känslosam. Finns ingen som gör mig arg som hon. Finns heller ingen som kan få mig att lika starkt känna att min barn är ett fantastiskt lån av en helt annan individ.
Jag har i två veckor funderat på varför hon skriker "idiot" så fort hon ser mig (nej, det är inte ok, och vi jobbar hårt med det! ). Vad jag gjort för fel? Vad jag ska göra annorlunda? Pedagogmormor påminde om att hon faktiskt just gått igenom en stor förändring iom att hon börjat ettan. Men mamma fnös lite. De andra har ju klarat det! Tills jag på föräldramötet fattade att hon är så "framåt", iaf i svenskan, att hon ibland läser med tvåorna. Att hon har koll på allt och alla visste jag sedan innan. Och sakteliga inser jag att det förmodligen tar ut sin rätt ibland att vara som hon. Mammas lilla gull. Vad ska det bli av dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar