Igår kväll och idag har jag varit vansinnigt trött på mina barn! De har gnällt, pillat och plockat och stört mig på tusen vis och kivats med mig och varandra. Jag har fått lägga jättemycket tid på dom, bara för att släcka bränder och reda ur och avstyra, och dessutom själv varit så trött och slut att jag helst bara hade velat vara själv. Och deras pappa var givetvis inte hemma.
Så hur kan detta rimligtvis vara nåt att glädjas åt?
Jo. För när jag känner så. Då inser jag också hur sällan jag faktiskt känner så!
Det ligger i tiden att tycka att det är väldigt krångligt att ha barn. Att " livet vänds upp och ned". Att man inte kan få nåt gjort ihop med dem etc. Och även om mina nu är så stora att den tiden som anses som "värst" är borta så har jag aldrig tyckt det. Visst tar små barn tid. Massor av tid! Men jag har alltid tyckt att det är roligt! Att det fungerat alldeles utmärkt att ha barn och samtidigt få saker gjorda. Att det var lätt att anpassa sig och lätt att foga in en ny liten människa i mitt liv. Sen ska det inte förnekas att jag haft mycket barnvakt och får mycket hjälp. Å andra sidan har våra barn gått och går väldigt lite på förskola/fritids. Så jag kan ärligt säga att jag tillbringar mycket tid med mina barn.
Tack och lov! För de är ju faktiskt mina favoritmänniskor i världen. Till och med igår och idag! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar