Alltså. Nu är det ju så att jag vet att alla har världens finaste ungar. Men mina är liksom ännu lite finare ändå!
Jennifer som omtänksamt och moget ansvarstagande skickar sms när vägen till jobbet är blockerad och säger till mig att välja en annan väg, samt meddelar att det inte är hennes buss och att hon är ok. Hjalmar som fixar frukost varenda morgon och lyckas både lirka i sin tväraviga lillasyster i kläderna och ut till bilen ( vilket mamma totalt misslyckats med! ). Kerstin som outtröttligt en hel eftermiddag tar hand om sin älskade 'lillasyster' Ellie, och leker och gosar och verkligen tar ansvar för henne, på riktigt.
Alla tres starka empati och omtanke om oss, varandra och andra. Stoltheten med vilken de bär sina 'Refugees welcome'-pins på väskor och jackor och de politiska tankarna ( på olika åldersnivå ) som alla präglas av känslan av allas lika värde.
Det går inte en dag utan att jag är stolt över deras fantastiska varma personligheter! Och det är den största stoltheten av alla!!
Jag struntar i vad de blir, om de är bäst i klassen, om de blir läkare eller arbetslösa, vem dom väljer att älska eller om de kan sparka en fotboll i målet. Så länge det är min unge som plockar upp en motspelare som gjort sig illa så är jag nöjd. Då har jag lyckats tillräckligt bra som mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar