När Kerstin välkomnades läste jag en text av Astrid Lindgren. "Jag skulle kunna ge mitt hjärteblod för dig barn lilla, men jag kan inte ta bort en enda av sorgerna som väntar dig..." I dag har jag fått göra ett tillägg "...men jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig igenom". Hjalmar har kämpat med ett beslut som i hans värld var både tungt och svårt. I kväll har jag ägnat en timme ungefär åt att dryfta det med honom. Och han bestämde sig till slut och somnade nog ganska nöjd. Kvar sitter mamma med alla tankar. Om hur klok han är, hur stor han hunnit bli, hur lika vi känner han och jag. Men mest av allt; Måtte något av vår förtrolighet leva kvar även när han är vuxen. Han är, och kommer vara, en sån fantastisk person att jag verkligen vill ha honom som vän!
Och om igen slås jag av det alldeles otroliga i att få se människor gå från små knyten till färdiga individer. Livets största.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar