Jag, som är så besatt av allt som har varit, nostalgisk om man så vill, och som tom kan tycka att framtiden kan kännas otrygg, känner aldrig så med barnen!
Jag kan sakna dem som små, eftersom det var en väldigt lycklig tid för mig. Men när Hjalmar pratar fullt begriplig engelska ( inte korrekt, men lika så god som en del äldre herrar på sällskapsresa som jag träffat ) och när Kerstin och jag för en resonerande och allvarlig diskussion om det här med monarkins vara eller icke-vara ( på hennes initiativ) - då är jag lycklig över tiden som går. För det innebär att jag får se dem utvecklas. Och det är den häftigaste grej jag vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar