Min förstfödde

Det är inte så ofta längre som mamma får ha sin "Lalla" (hans eget namn på sig själv som liten) helt för sig själv. Han är en stor kille med ett eget liv.  Men så ibland är alla andra borta och bara han och jag skrotar runt i det gula huset i Skeabo. Och att packa upp Gekåskassar, tvätta och diska får ett helt annat skimmer när man får vara med bara ett barn, exklusivt.

Det är otroligt egentligen att man kan älska dem så olika och ändå precis lika mycket! Hjalmar är jag på nåt sätt "förälskad" i. Är fortfarande fascinerad att jag kunnat få en så stark, rejäl och robust son. Jag kände mig som jag uträttat ett storverk! Och så är det ännu. Att han dessutom är  renhårig, ärlig och rättfram som person förstärker ju den känslan. Han är helt klart det av mina barn som är mest som jag i själen. Både i naivitet och tilltro, såväl som i vemod och omtanke.  Kanske oxå i gnällighet.....;-)
Dessutom är han ett påtagligt bevis för att min gamla pappa lever vidare i sina ätteläggar. Han till och med rör sig som han ibland!