De är för många! Det är hår överallt. Jämt. Man snubblar mer än ofta över dem. Men fyra katter betyder dubbelt så mycket gos och tokigheter att skratta åt. Och allteftersom de blir bekvämare lär vi känna deras personligheter bättre. Och det är lite som med barn. När man en gång fått dem kan man inte tänka sig vara utan dem. Sladdy ( Sally som trasslade in sig i en sladd) och Smulisen är våran familj nu. Med skruvade beteenden och älskvärda personligheter!
Idag är vi i badhuset. Tidigt som attan!Jimmy skulle ha skjuts för att möta upp en annan skjuts och därför var barnen blötlagda redan vid niotiden. Jag badar inte idag ( kallt och förkylt! ) och har därför god tid att iaktta omvärlden.
Och jag slås, iaf idag, av godheten och glädjen som finns bland människorna!
En lite äldre pojke än Hjalmar kommer fram och säger hej. Han kom samtidigt som vi, ensam, och de blir omedelbart kompisar. Språkliga brister o ålderskillnad betyder inget. Kan man skvätta vatten och åka rutschkana är det tillräckligt! Och när de härjar runt i bubbelpoolen får den äldre farbrorn som sitter där en skur av vatten på sig, mer än en gång. Men det är inga snörpta munnar och sura miner. Med en blick full av pojkigt bus ser han på mig, och sprutar sedan vatten på killarna med en formidabel vattenpistol, skapad av bara händerna. Han skrattar hjärtligt när fascinationen blir stor!
Jag vill tro på människan. Jag vill tro på medmänsklighet. Trots allt som sker runt oss just nu. Idag blev det lite lättare!
Vi är hemma igen. Med fina upplevelser i minnet, och en dos D-vitamin i kroppen.
Oktober har varit..... Mycket. Livsomvälvande resa för Jimmy. Olycka. Semester. Massor av arbete med hus och hem och tvätt och djur för mig, massor av skolarbete för Jimmy. Jakt på och inköp av ny bil. Besked om en nära människas förlust av sin hustru. Fiberdragning och julplaner och bihåleinflammation. En frys med urdragen sladd och nästan hela årets bärskörd förstörd. Vedervärdigt våld i samhället som kryper alldeles för nära...
Det har varit känslor och färger och intryck och saker att fixa i aldrig sinande ström.
Men framåt finns november. Grå. Trist. Och förhoppningsvis stillsam. Och just nu känns det nästan som en befrielse. Jag är utvilad på ett sätt. Känner mig fysiskt pigg, och utsövd. Men mentalt drar jag gärna på mig novemberhuvan nu. Med den kroatiska solen i ryggen!
Alltså det här med välfärd. I helgen voltade jag ju som sagt med min bil. Och när man har ont i nacken och är allmänt blåslagen är det svårt att jobba hela dagar. Och om man sen nån dag senare blir dunderförkyld, med feber, så är det ännu svårare att jobba. Vilket innebär att jag varit hemma en hel del den här veckan. Och trots det så kan jag vara trygg med att min ekonomi inte kommer kapsejsa totalt nästa månad. Rätt bra grej ändå!
Idag var en sån bra dag! Vi badade på kaskad med Ellie och åt lunch hemma hos dem i Kungsäter. Sen skulle vi fika på Seatons kulle, för det var ju så fint väder. Vi tog två bilar dit och barnen ville åka med Karolina. Tack och lov i evighet för det. För jag skulle ju bara flytta en låda som låg i vägen för växelspaken och ta bort solglasögonen. Det tar några sekunder. Men på en smal väg med en allé räcker det. Och man ska inte köra in i träd. Särskilt inte om däcket spricker och gör att bilen totalt förlorar riktning. För då kan det hända att man voltar. Och det är otäckt och dumt!
Tack vare låg hastighet och airbag så är alla kvarstående men ikväll en skrapad kind och lite rivsår. Nacke och huvud är röntgade och inga skador funna. Bilen är ju bara mos, men bilar finns fler.
Men inuti. Där är det mest jell-o. Tänk om jag inte fått pussa mina gryn godnatt i kväll...
Så just ikväll finns inget jag gläds åt mer än just detta; att jag lever.
Heter en låt av Wiehe. Och den har ingenting alls med mitt inlägg att göra. Men rubriken passade. För det har jag! Fina goda vänner, som gör mig glad! Ingela som kom med en vacker fredagsbukett helt apropå, vilken blev pricken över i här i det nystädade ( nåja, avstädade iaf ) huset. Tibor som ringer och frågar om jag behöver nån hjälp nu när jag är själv med barnen och Karolina och Susanna som ska förgylla min dag i morgon med tjejträff. Love you all!
Efter tretton år ihop är det många, många saker som mist sin initiala charm hos den man lever närmast. Mycket som kan störa och skava. Och till vardags kan det där bli så stort och irriterande. Jag kan tänka ibland att det hade varit lättare att leva ensam. Och på vissa sätt kanske det är sant.
Men så idag lämnade jag av min man vid den buss som ska ta honom bort från mig, till en annan del av världen. Tio långa dagar ska vi vara ifrån varandra, med dålig telefontäckning och fulla scheman, var och en på sitt håll.
Jag är verkligen inte den 'snyftiga' och osjälvständiga i dom situationerna. Bra kvinna reder sig själv och jag vet att jag klarar mig och barnen utmärkt. Dessutom önskar jag av hela mitt hjärta honom att få uppleva de saker han vill, även utan mig. Och helt ärligt så är det lite skönt när ingen rör till i mitt hem, eller rubbar mina cirklar.
Men inte för en enda sekund väger det upp tomrummet som finns bredvid mig här i kväll. Det är för tomt i soffan, för tyst vid tandborstningen; inga fåniga kommentarer eller godmodiga gliringar, inget småprat innan lampan släcks, ingen annans kroppsvärme mot ryggen när man ska sova och ett gapande hål bredvid mig i dubbelsängen. Kort sagt, jag längtar efter min man. Min slarviga, hetsiga och envisa man. Jag saknar att han får mig att skratta. Jag saknar hans små 'ljud' när han inte har nåt egentligt att säga, och hans klapp i nacken när han passerar 'min' soffa på väg från köket. Hans närvaro, helt enkelt.
Det är väl det som tretton år tillsammans gör med en. Min själ har liksom vuxit ihop med hans. Att han finns där är lika självklart som att jag gör det, nästan. Och det är ju den största tryggheten som gives. Att höra ihop med någon, så där helt och totalt. Även om han slänger sina kläder precis överallt i huset och har väldigt svårt att vakna i tid på morgonen. Och någonstans är ju det i sig en skön känsla. Att han finns, att han fattas och att jag saknar honom. Och att han kommer tillbaka, snart.
