Ikväll gjorde vi nåt jag lovat Kerstin länge. Vi tog in två av mina gamla dockskåp som bidat sin tid i förrådet. Men inte vilka dockskåp som helst. Mitt Lundby har hon haft i ett par år, men dessa är de som min pappa byggde åt mig. Alla möbler finns inte kvar, men en hel del. Och jag är glad att vi väntade. För nu är barnen så stora att de fattar att det är ett hantverk och inte vilket slit och släng som helst. De packade upp och pysslade med dem en stund tillsammans med stor entusiasm, men sedan återgick Hjalmar till Idol. Kerstin fick en ny dockskåpsvrå under trappan, och hon satt en timme eller så där. Trots brist på såväl dockor som ljus. Uppenbarligen gillar hon allmogestugan och tjugotalsvillan med brutet tak.
Och jag skänker en tanke till pappa som varit borta så länge redan, och som hon inte minns. Och tänker också att arv kan se olika ut. Det måste inte alltid vara det mest ekonomiskt värdefulla som är mest fantastiskt att få föra vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar